Äntligen så var det dax för att åka hem.
Doktorn tyckte dock det var lite tidigt men jag ville verkligen det och jag hade ett dubbelrum ihop med en annan patient och det kan jag tycka är lite besvärligt då man alltid (eller iaf jag) måste tänka mig för hela dagarna. Jag längtade verkligen hem så jag kunde vara själv och bestämma själv vad jag ville göra om dagarna och slippa tänka på någon annan och framförallt att slippa bli väckt mitt i nättern av att någon stod vid min sängkant och ville ge medicin och se så allt var bra. Jag vet att det är väl menat av vården men jag känner mig inte bekväm i detta.
Efter att doktorn hade vart med och sett mig trapptränat och gått i korridorerna så såg han inget hinder med att skick hem mig så Onsdag den 23/10 vid elva tiden så lämnade jag avdelningen.
Jag hade sådan tur så svärföräldrarna var på avdelningen den tiden för att lämna en annan anhörig så det kom över till mitt rum sen och hjälpte mig att packa ihop och skjutsade hem mig.
Väl hemma så hjälpt de till att instalera alla hjälpmedel och få ner mig i sängen, så allting gick väldigt smidigt och bra.
Denna dag spenderade jag mest i sängen, var uppe några kortare stunder bara för att röra lite på mig vilket kändes bra.
Denna kväll fick jag för första gången vara med om vad jag tror var ett blodtrycksfall.
På sjukhuset så tog de blodtrycket på mig varje dag och varje dag låg det lågt, vissa dagar mera och vissa dagar var det lite högre.
Jag hade tagit mig ner på nedervåningen och sambon skulle byta plåstret på mig som hade lossnat, ställde mig och höll mig i en bänk och efter 5 min så började jag kallsvettas, vart skakig i hela kroppen och det började komma mörka fläckar framför ögonen. Jag "sprang" så fort jag kunde upp till sängen och la mig och pusta ut tills det hade lagt sig och detta återkommer varje dag och är riktigt obehagligt.
Minsta lilla jag känner mig ur balans så går jag inte upp några längre sträckor när jag är själv hemma för jag vågar inte riskera att svimma och ramla i golvet när jag är ensam och varje dag försöker jag tänka och göra de sakerna som ska höja blodtrycket vilket verkar fungera än så länge.
Torsdag 24/10
Sov hyffsat bra på natten och det var otroligt skönt att få vakna i sin egna säng i ett tomt rum, vi har lyckats flytta runt lite i sovrummena så jag får sova helt själv, dels för att jag är orolig för att barnen ska sparka eller komma emot såret på ryggen och dels för att jag behöver en del plats när jag ska försöka vända mig i sängen och sen vill jag inte riskera att väcka någon när jag måste upp på toa eller tända lampan för att ta medicin på nätterna och det har funkat jätte bra att jag sover själv.
Denna dag var jag uppe betydligt mycket mer än tidigare och det kändes rejält i kroppen efter halva dagen sådå försökte jag vila så mycket som möjligt.
Värken i vänsta benet är nästan värst vissa stunder, det ilar, strålar och värker i hela benet och det är svårt att få bort den smärtan eller att hitta en bra liggställning som kan lindra det.
Fick även lite besök på eftermiddagen vilket uppskattas jätte mycket och då kunde jag även sitta med vid köksbordet i min fåtölj som gjordes iordning med min sittkudde och lite andra mjuka kuddar.
Fredag 25/10
Natten var som vanligt, vaknar ungefär en gång varje natt för att försöka ta mig upp på toaletten och tar lite natt medicin och jag brukar vanligtvis vakna runt samma tid varje natt, mellan 00-02. Det är bra att jag har rutin på det.
Även denna dag var jag uppe mycket då vi fick hjälp med städningen av huset denna dag och fy vilken skön känsla att få krypa ner i rena sängkläder i ett helt nystädat hus som luktar rent och frächt. Dock jobbigt med att inte kunna hjälpa till och det var nog anledningen till att jag var uppe så mycket för jag skämdes över att ligga i sängen medans någon annan sliter, så jag gick och plocka lite och donade med det jag kunde och det fick jag betala för senare på dagen och då var det bara att lägga sig ner och försöka koppla av, lyckades även somna trots att dammsugaren gick på högvarv på övervåningen.
Somnade som en stock på kvällen vid 22 tiden och vaknade vid 09:30 och så länge har jag nog aldrig sovit sen operationen.
Lördag 26/10
Vaknade som sagt 09:30 och kände mig väldigt utvilad, dock så hade jag väldigt ont på natten när jag skulle upp på toa och hade jätte svårt att resa mig upp ur sängen och det kom tillbaka även nu på morgonen när jag skulle upp.
Varje morgon när jag vaknar så brukar jag ta mina mediciner det första jag gör liggandes i sängen och sen stannar jag kvar ett tag så det hinner värka lite innan jag försöker stiga upp men trots det så gjorde det jävligt ont och var tungt men så fort jag kommer upp och börjar gå lite så känns det alltid lite bättre.
Så vid 10:30 tiden tog mig ner och åt frukost med familjen för första gången och var faktist kvar där nere till 13 tiden med några vilopauser i fåtöljen.
Vid 13 så sa det verkligen stopp, värken var outlidlig och jag kände mig konstig i hela kroppen så jag meddelade familjen att jag går upp och vilar en stund, somnade vid 13:30 och vaknar 18:10!! Vad i hela friden hände?! Jag var i chock och förstod ingenting. Försöker alltid tänka positivt och tänkte att min kropp behövde nog verkligen den där vilostunden och jag kände mig otroligt pigg och smärtan var inte alls lika hög som innan.
Då gör ju jag det man kanske inte ska göra - jag sätter igång direkt och bli aktiv mer än vad jag kanske ska.
Torkade diskbänken, plockade med tvätten, plockade undan leksaker, duschade m.m. Jag kan ju inte böja mig ner men min griptång är min räddning när det gäller att plocka leksaker m.m så denna använder jag mig mycket utav och den hjälper mig verkligen att kunna hjälpa till och hålla lite ordning här hemma.
Jag höll nog på i 2-3 timmar och sen vart jag helt slut igen och värken är tillbaka lika hög som den var innan jag somnade, suck.
Jag måste lära mig att ligga lite lågt, inte gå all in så fort det känns bättre.
Efter duschen fick det vara nog och då skulle sonen sova och han ville väldigt gärna att jag skulle lägga honom, lite problem har jag med att lägga mig i hans säng då den inte är lika hög som min men jag kände verkligen att jag måste göra det för jag vill att han ska känna att jag också är närvarande och att han ska vara trygg, och hur mysigt är det inte att få ligga och hålla om en varm liten kropp?
Efter läggningen av sonen så gick jag raka vägen till min säng för att göra kväller och tänkte stanna här.
Ny dag imorgon och då ska jag verkligen försöka ta det lite lugnare även om det kliar i fingrarna :)
0 kommentar(er)
